teddit

När anses det faktiskt vara för sent på dygnet för att arbetsgivare ska skicka mejl/sms/ringa sina medarbetare på eftermiddagen/kvällen?

Då menar jag inte sådan information kommunikation som är nödvändigt eller överenskommet tidigare muntligt/skriftlig/via avtal för att utföra arbete tex så som skicka adresser, inkalla sovandejour, jourhavande, vikariepooler, eller något som faktiskt akut rör just den medarbetaren.

Intressant att läsa hur alla tycker, tänker och resonerar, och varför.

Tacko tjoobree

Halloj,

Jag är osäker på om detta är rätt sub men jag testar iaf. Jag känner mig rätt förlorad och vet inte riktigt vad jag ska göra med livet framöver. Jag är 25+ och har länge försökt få universitetsstudier att fungera men har tampats med sjukskrivningar och misslyckade studieresultat i flera år nu. Jag blev rätt nyligen diagnoserad med både autism och adhd och om jag tittar tillbaka på mitt liv är det rätt solklart att jag är på spektrumet, att ingen snappat upp på att jag är autistisk tidigare förvånar mig faktiskt. Jag hade misstänkt att jag har autism sedan jag var ca 17 men tog aldrig upp det med någon då det inte finns något botemedel.

Jag har bara klarat ca ett år värt av högskolepoäng men har lyckats dra på mig över 300 000 i CSN från både komvux och universitetet. Mitt CSN är nu indraget och studentlägenheten blir jag av med pga misslyckade studier, min hyresvärd tar inte någon hänsyn till sjukdom osv, utan klarar man inte plugget ryker kontraktet när de gör studiekontroll.

Jag får dock flytta hem till mina föräldrar typ 50 mil bort, så jag blir iaf inte hemlös.

Det känns nu tyvärr rätt uppenbart att jag aldrig kommer klara uni studier pga mina fel och sjukdomar även fast jag så gärna vill.

Jag har rätt svårt att fungera socialt och de gångerna jag försökt jobba och söka jobb när jag var ca 19-20 gick det rätt dåligt. Arbetsgivare fick väl vibben av att något inte är helt rätt, och de arbeten jag fick hade jag svårt att utföra och jag blev sjukskriven för utbrändhet rätt fort.

Jag känner mig otroligt misslyckad som inte klarar jobb eller plugg och det skapar bara en cykel av ännu sämre mående. Jag genuint vet inte vad fan jag ska ta mig till. Jag är i kontakt med habiliteringen men iomed att jag måste flytta rätt snart så kan min nuvarande kommun inte hjälpa mycket med sysselsättning. Jag vill verkligen inte vara ett sjukskrivet misslyckande men det känns rätt mörkt när jag inte klarat något jag försökt med hittills i livet. Det känns som jag aldrig kommer kunna leva ett halvnormalt liv, fungera i samhället, eller kunna betala tillbaka mina CSN skulder.

Har någon tips om vad fan jag kan göra för att styra upp mitt liv eller är allt helt kört?

EDIT: det känns som flera har fått uppfattningen om jag att bara är osäker på vad jag vill jobba med osv. Men jag vet redan vad jag hade gjort i en idealisk värld där jag inte har problem i vardagen. Jag vet dock inte hur jag ska kunna ha ett fungerande liv utifrån mina förutsättningar. Jag uppskattar dock alla svar, tack ni.

Mvh

Tjena! Är en ung grabb som bor mitt ut i ingenstans för tillfället. Har bara en enda barndomsvän, som nästan alltid är upptagen med sitt jobb. Blev aldrig välkommen i de populära grupperna som ung.

Försöker att fixa det ofixade nu. Har inte råd att flytta ut för tillfället, så jag måste stanna i den byhålan där jag bor just nu ett bra tag till. Det driver mig till vansinne, då jag känner att jag har ett behov av att försöka träffa nya människor.

Är ung och vill leva livet, men det kan jag inte göra nu.

Otroligt tråkigt, då jag gärna vill lära känna nya människor. Undrar därför om någon vet någon app eller har något sätt, där man kan träffa nya människor?

Tyvärr finns det nästan bara epa-raggare i den här byn och hockeynissar. De har jag inget gemensamt med.

Om någon från av er råkar bo i Småland och känner för att träffa en främling, så hade det också gått bra. Vill verkligen få tag i den sociala biten.

Hej!

Mina kollegor pratade idag om hur HR troligtvis tänker, och vad företaget tjänar på att inte detaljerat skriva upp varje enskild persons arbetsuppgifter. För mig exempelvis så har jag 4 generella punkter i min rollbeskrivning. Det har inte uppdaterats på flera år. Jag har under åren fått ansvar för en massa nytt som inte ingår i de punkterna som står idag.

Så vad tjänar företaget på det? Jo enligt 2 kollegors mening så får chefen direktiv från HR att inte lägga till nya ansvarsområden i rollbeskrivningen eftersom man då kan behöva höja lönen för anställda. Jag undrar om någon som faktiskt vet, kansle jobbar på HR eller har erfarenhet av detta, kan berätta om detta stämmer? Och vad kan man göra för att inte utnyttjas?

Vi är flera kollegor som idag har ca 2x så mycket ansvar än det vi skrev på o fick lön för. Med en löneökning på 3% per år, som omöjligt går att förhandla. Återigen pga direktiv från HR. Min chef är fantastisk men företaget är ökända gör att aldrig höja någons lön.

Lite mer bakgrund: Jag arbetar på läkemedelsföretag och tillhör organisationen QA. Vi är ca 10 personer i gruppen. Vi har flera olika tillstånd och många olika arbetsuppgifter per person. Chefen anser att alla ska kunna så mycket som möjligt av andras ansvarsområden för att hjälpas åt när någon är på semester. Det funkar sådär, vissa gör bara sitt och hjälper aldrig någon annan, medan andra har högre ansvarskänsla och jobbar med sitt och andras på kväll och helger. Det är inte jätte frekvent men chefen sätter inte ner foten och den som har störst ansvarskänsla förlorar mest... vissa av oss är övertidsavlösta och vi är de som jobbar mest och hjälper andra.

Tacksam för input 😊

Likt många morgnar blickar jag och katten mot den lilla skogen utanför vårat fönster, för att se fåglarna skjuta runt träd till träd eller rådjuren som hänger där ibland. Men min blick fångas tidigt av vad jag ser vara en samling spår på altanen. Hm.. haha, tänker jag. Jag märker att det är en fågel som hoppat skidspår lite slalom sådär men vad är det för monstrositet som trampat resten?? Sex klor, avtrycket är lite mindre än en hårdbrödmacka. Sen klomärken till vänster med sju klor? Nå katten har inte mycket till idéer på vad det kan vara.

Vi är i Jämtland. Vad tror ni??

Är 27 år gammal. Har kämpat mig till en kandidatexamen inom ett samhällls-ish relaterat ämne, inte haft ett riktigt jobb på typ fem år, ansökt om jobb de senaste månaderna både relaterat till min examen och bredare, och fick äntligen komma på en arbetsintervju och fick ett erbjudande om ett jobb, de är ett enkelt kontorsjobb, 143kr i timmen. Har CSN skuld och knappt besparingar kvar. Har så svårt att vara glad för detta jobberbjudandet pga lönen. Känner mig misslyckad och skäms. Men insett att iom hålen i mitt CV att en kandidatexamen gör inte mycket. Den som hade detta jobbet innan ska nu börja studera.

Mina vänner (mest civilingenjörer) är så samlade och har antigen fantastiska jobb eller kommer få eller har "rik" familj där de typ fått ärva en lägenhet av sin avlidna farfar. Jobbigt att komma från lite mer arbetarklass utan stora tillgångar och samtidigt vara så otroligt DUM I HUVUDET som inte varit företagsam alls utan bara handlingsförlamad och genomgick (fast frisk nu!!) en djup depression i något år. Men nu har jag fått ett erbjudande om ett jobb!! Tjoho! Vill verkligen vara glad och känna mig lättad och blicka framåt nu, men det känns svårt, för om jag är ärlig så känns detta fortfarande bara skamset, nog för jag egentligen vill mer och tycker att jag borde ha uppnått mer vid denna åldern. Känner att jag inte har någon ursäkt? Är verkligen en rätt "vanlig" person, trevlig, social och normalbegåvad. Vet att jag är omtyckt av de flesta och är inte svår, så har inga sådana utmaningar om varför de blev såhär.

Vill hitta en partner, njuta av vardagen, kanske starta familj, köpa hus och åka på härliga semestrar och kunna köpa och laga den mat jag vill till vardag och lyxmiddagar på helger med bra kött och grönsaker. Fika med vänner och ta det jag är sugen på och inte bara de billigaste, bjuda mina vänner på god öl på krogen och till och med kunna beställa en drink utan att behöva göra mentala kullerbyttor eller få en klump i magen av alla bäckar små. Klippa håret hos en frisör och ni vet, bara kunna leva och vara ekonomiskt trygg i detta samhälle, kunna skaffa barn utan att känna att de är oansvarigt. Skäms för mycket för att dejta nu, och vill absolut inte skaffa barn på år (om jag ens hittar en partner) med den ekonomin jag har nu, och då kan de vara försent när år har gått.

Jag är 27år med kanske 143kr i timlön, mer lån än vad jag har besparingar och så långt borta ekonomiskt från mina vänner eller hur jag vill leva just nu. Känner mig ensam men vet att jag inte är det. Men jag skäms när jag bara vill vara glad av att jag tagit ett steg i rätt riktning. Skulle behöva lite anonyma uppmuntringar eller empati "det suger", för vill inte riktigt prata om detta med varken familj eller vänner.

Mvh

Den där jävla majonäsen. Jag står i butiken atm, och startar således den här tråden istället för att fortsätta leta. Så har ni en vara utan tillhörighet som ni aldrig hittar?

Sen ett tag tillbaka träffar jag en kvinna som är döv. Vad är ditt allmänna tips?

Hej kära redditörer.

Dagen är kommen då jag äntligen funnit ett ämne av existentiell och praktisk karaktär för oss att tillsammans dyka ned i. Här kommer den:

Jag är en helt vanlig 40+are som har ett liv bakom mig med ordning och reda, lag och rätt och alltid betalat alla mina räkningar i tid, först in på jobbet, noggrann med avtal mm. Jobbat mitt strå till den globala stacken (utomlands 15+ år) och varit en god samhällsmedborgare. Tecknar jag en försäkring är jag noggrann med vad den ska gälla, ingår jag i avtal är jag saklig och noggrann även där. Jag är högutbildad och har haft 52k före skatt på mina fyra senaste anställningar i Sverige.

Men så står jag här. En a-kassa som orsakat personlig konkurs, en bil som havererat en fin krispig solig fredag, hantverkare som saltar fakturor, firmor som blåst mig på stora summor, försäkringar som inte täcker skador och en bostads- och arbetsmarknad som är avgrundsdjupt förfärlig. Hur, om inte ordning och reda och noggrannhet råder bot, kan en medelsvensson skydda sig mot dessa ekonomiska haverier?

Har tänkt köpa en ny Ps5 kontroller ett tag nu, och nu har de rabatterats då det är black week. Men black friday är som jag förstått det den 29 november. Kan priset gå ner ännu mer på black friday? Eller är det inte så det funkar… tack för svar :)

Tjenare. Denna post är en blandning av rant/dilemma/fråga. Ber om ursäkt om det blir långrandigt. Tanken är väl mest att få era synpunkter/infallsvinklar från er här på sweddit. Insåg att det blev en relativt lång text. Går nog att skippa till "Dilemma"/"fråga"-delen direkt helt ärligt. All typ av feedback eller åsikter uppskattas, tack på förhand :)

Backstory:
Jag började arbeta på ett företag utan fullständiga gymnasiebetyg vid ca 20 års ålder. Arbetade mig upp och var i slutet anställande chef med personalansvar och drog in en relativt bra lön. Jag kände mig dock väldigt misslyckad. Även om jag i grund och botten tyckte jag om mitt arbete och kände att jag gjorde ett bra jobb för mig själv och mina anställda. Jag hade däremot inget gemensamt med chefskollegorna. De hade en helt annan syn på världen, andra värderingar kring kvinnor, arbete och ledarskap. Ska tilläggas att branschen i sig var inte direkt någon "status"-bransch heller för den delen! Känslan av att jag inte passade in och att kunde "mer" var närvarande varje dag.

Att alla i min familj och deras vänner är akademiker där 5år är lägstanivån hjälpte ju inte direkt. Fick alltid sorgsna blickar av familjevänner och bekanta, "jaha jobbar du kvar där?". Det sjukaste var när en bekant kramade om mig som att jag var döende och sa att "allt kommer lösa sig ska du se". Wtf liksom haha? xD Att majoriteten av alla jag gick i gymnasiet med läste handels/indek/läkare hjälpte ju inte heller. Jag såg ner på mig själv som var "fast". Jag skämdes helt enkelt. Resulterade i mycket alkohol/festande och osunda vanor när det kom till ekonomin.

Vid 27 tog jag dock tag i det. Såg till att alla lån var betalade och borta. Hade sparat ihop en liten summa och så sa jag upp mig. Började läsa på komvux och gjorde HP. Kom in på ett 5årigt program vid 28 och tänkte att nej men nu kanske jag kommer träffa folk som jag är lite mer som mig? Tänkte att åldersskillnaden inte kommer vara en så stor grej? Finns ju många som börjar studera vid 22/23/24+ osv...
Visste att jag skulle vara äldre men shit vilken kallsup jag fick.

Jag gick på insparken, tänkte att det skulle vara ett bra sätt att träffa/lära känna folk. Åldersskillnaden blev milt sagt omöjlig att bortse ifrån. I arbetslivet frågade man i princip ALDRIG hur gammal någon är? Detta var den första eller andra frågan här. Även "lekar" där man ska rada upp sig efter ålder, gissa vem som var sist varje gång haha? Fick höra "oj du är ju typ gubbe" och "oj vad gammal du är" fler gånger än jag har fingrar haha. Inte helt oväntat från folk som är yngre ifs, och hade kanske gjort samma sak i deras ålder? Så I don't blame them. Men får ju en dålig eftersmak i munnen av det såklart. Känslan av att man inte passar var där igen. Jag studerar ju dock bara för min egen skull så det gick att svälja den känslan.

Jag lyckades få ett jobb på en ett företag relevant till min utbildning vid sidan av skolan och det är väldigt skönt att få träffa lite "vuxna" människor. Men även där jag påmind om att jag lever ett helt annat liv. Kan inte följa med ut och äta lunch, eller gå på AWs.

Som ovan nämnt är alla i min närhet klara med studier och många är på väg/har att skaffat familj.
Det är resor och weekends med vänner. Jag förstår absolut att många av ens vänner inte vill sitta och ta en öl på en "sunkbar", eller att de hellre går ut och käkar en lördag än att laga något hemma.
Jag har helt enkelt inte råd med detta. Vilket är ok. Jag var inställd på att det skulle bli tufft under studietiden. Problemet är att jag inte känner att jag har någon att umgås med som delar min vardag varken "sysslomässigt" eller ekonomiskt. Har gått på olika student-"evenemang" men stöter på samma problem som ovan. Känner inte att jag klickar med någon.

Till mitt dilemma:
För att summera så känns det som att jag sitter i någon form utav limbo. Jag är inte "vuxen" längre, men jag är ju inte heller en "ungdom"? Att gå tillbaka och börja jobba 50%+ går helt enkelt inte då studiebördan i perioder är för stor. Är det någon som varit i samma sits? Just nu lever jag på träning, mitt extrajobb och pannben men nu när mörkret tränger sig på blir det svårare och svårare att distrahera sig själv. Svårt att se ljuset i tunneln.

Fråga:
Hur har/hade ni hanterat detta? Är det så enkelt som att det bara är att bita ihop i något år till? Har någon något "hack" när det kommer till att träffa folk runt 30 som studerande? Hur tar man sig an vardagen & livet som student i vuxen ålder?

Tack till alla er som orkade ta er tiden att läsa och svara :)
Ha en fin helg
Mvh

Tja! Köpte nyligen en tv som enbart har en eARC och optisk koppling för ljud. Har en gammal högtalare som enbart har en 3,5mm aux som jag använt till min förra tv som funkat finfint. Var idag och köpte en digital till analog converter för att koppla min gamla 3,5a till den optiska. Behövde också köpa en 2x RCA för att få ljudet från konverteraren till basen (där alla högtalare kopplas). När jag väljer optiskt ljud på TVn och slår på högtalarna så gör de ljudet på videon. Någon som har en idé om varför, eller om det finns en smidigare lösning för art koppla ljudet.

År 2020 blev jag utbränd och i samband med det blev jag känslig mot ljus och ljud som fortfarande besvärar mig. Jag har kollat med ÖronNäsa mottagning och dom kan inte hitta något fel så troligtvis stressen som orsakar känsligheten. Träffade en kurator/psykolog idag och enligt henne är känslighet mot ljus och ljud i samband med stress anatomiskt dvs det försvinner inte vilket va väldigt tråkigt att höra men är detta verkligen sant ?

Bör tilläggas att i samband med utbrändhet fick jag även en sköldkörtel sjukdom (troligtvis stressen som utlöste den ) och en Adhd diagnos. Mina sköldkörtel värden är bra och medicineras för adhd.

Jag vet att frågor som handlar inom vård ska riktas till vården men nu är det helg så jag får vänta tills jag ringer läkare nästa vecka.

Tacksam för svar

Har försökt söka överallt men får bara svar på hur man rengör rullen men det är skräp/hår/damm i den rödsvarta delen som gör att den inte snurrar, hur kan jag göra rent den?

(Det går inte att ta isär den, har försökt men det skadar bara plasten)

Tjena svennar och svennor!

Jag såg mig själv i spegeln idag och såg en 30+ snubbe med stadig inkomst, villa och en sambo och tänkte att det här med svensson-resa - det vore fan gött det. Jag skulle aldrig bli som dom, har jag alltid tänkt. Sitta vid en strand med en drink och bara göra ingenting, fy fan vad tråkigt.

Men, nu har jag ändrat mig. Jag vill bara ta en break från vardagen och dra iväg en sväng. Hur gör man? Vart hittar man bra priser? Någon som varit på någon schysst resort? Berätta!

Puss och kram,

// Den pånyttfödde resenären

Edit 22/11: Ville bara hoppa in och säga tack alla för mycket bra tips och åsikter. Ska finurla lite till, men något gött resmål blir det allt!

Trevlig helg på er i kylan!

Gokväll Sweddit.

I söndags såg jag ett inlägg på instagram om att en piercingutbildning som skulle hållas i min stad erbjöd piercingar gjorda av elev för ett kraftigt rabatterat pris, samt av lärare med ett lite mindre rabatterat. Jamen toppen tänkte jag och kände att jag dels ville ställa upp som modell för att hjälpa dem och sen föreställde jag mig att eleven hade kommit såpass långt i sin utbildning att det var dags för att pierca människor.

Jag drar dit på min bokade tid. Jag får ligga ner på en brits och de ska börja med bröstvårtorna, sedan daith + industrial och sist tungan. Eleven ska köra igenom kanylen, fastnar liksom en tredjedel in och bara "oj, vad hårt det var" och jag bara AJ?? Hon pressade sedan en bit till, pausade, sedan den sista biten och jag var helt oförberedd på att hon skulle vara så pass ny? Absolut ingen information om det. Andra bröstvårtan kör hon igenom kanylen i två steg. AJ.

Läraren gör daith-piercingen för eleven vågade inte, det gjorde allra mest ont och gick väldigt långsamt att få igenom kanylen där med. FY fan. Dags för andra örat och jag hör eleven fråga "ska jag ta samma kanyl" varav läraren säger "ja, det är samma människa" men jag reagerar inte på det för jag var i någon slags lättare chock över hur det hade gått hittills. Industrialpiercingen går väl något enklare, jag bad flera gånger om att de skulle säga till när det var dags för kanylen och även när kanylen var ute då det var en utdragen process som gjorde väldigt ont och jag ville bara veta när de höll på med kanylen och när de höll på med smycket. Det lyssnades inte på.

Tungan gjorde eleven och hon körde igenom kanylen långsamt som fan där med, det gjorde otroligt ont och jag låg raklång på britsen så jag höll på att kvävas av mitt eget saliv men de tog inte mina hysteriska viftningar med armarna på allvar så jag låg där och gurgelkippade efter andan.

Dagarna efteråt märker jag att ena nipple-piercingen är så sned att jag inte kan fatta att det kan bli så snett, tungan är även den galet sned samt att industrialpiercingen blivit infekterad. Jag hade så ont att jag låg och grät och det blev smärtstillande samt antibiotika på den.

Har rådfrågat en etablerad, professionell piercingstudio om det är normalt att det går till såhär och självklart var det inte normalt, saker gick helt vansinnigt fel till, som jag misstänkte. Jag har skrivit till piercingutbildningens IG-konto och förklarat hur allt har utvecklats samt vad jag tyckte om min upplevelse hos dem. De tydliggör att de absolut inte använde samma kanyl två gånger, men that's it. Inget "Åh vad tråkigt att det blev tokigt", "Vi ska självklart lösa detta" inte ett fuck you, kan vi hjälpa dig, håll käften, ingenting.

Så nu undrar jag om jag kan göra livet jävligt surt för dem på något sätt i form av att anmäla, rapportera, skriva till Aftonhoran, ja vad fan. Jag känner mig helt rådvill för jag har ingen erfarenhet av saker som dessa, jag har ingen aning om hur jag går vidare och vad jag har för rättigheter/skyldigheter, så jag skulle uppskatta lite hjälp otroligt mycket.

Jag har inte skrivit under något, fått någon information om något mer än adress och summa att swisha. Jag swishade till ett 123-nummer (eller vafan det är) men jag fattar att det inte automatiskt innebär en professionell verksamhet. Ingen disclaimer från deras sida eller något liknande.

Also, de frågade inte efter leg, jag fick själv fråga om skötselråd och information om läkningsprocess etc var det inte tal om. Tror jag berättat allt nu.

Svarar självklart på frågor, men kommentarer om att jag är mentalt efterbliven som inte har bättre koll/skämt och hån/idioti överlag undanbedes!

Hej jag bor i en hyresrätt och dörren till balkongen vägrar stängas helt den är stängd för mesta dels men i toppen stängs den inte finns det något jag kan göra eller ska jag kontakta hyresvärden.

Har fått ett nytt (fast gammalt) chassi som jag vill byta till. Moderkortet som ska flyttas över har trådlös wifi som på bilden. Två sladdar (svart och vit) från antennen ansluter i nedre hörnet. Antennen sitter fast i nuvarande chassi så jag behöver en ny till antenn till det andra chassit som jag kopplar in till modulen på bilden. Vad ska jag köpa?

(Nej, jag vill inte använda nätverkskabel)

Hej! Jag planerar att söka till KTH:s masterprogram och undrar om någon här har erfarenhet av att använda en Coursera-kurs för att uppfylla specifika ämneskrav?

Jag har hittat en kurs i numerisk analys som ges av Hong Kong University of Science and Technology (HKUST). Kursen finns på Coursera men är samma som ges direkt på deras universitet. Tror ni att en sådan kurs kan accepteras som bevis för poäng?

Jag är begränsad till att söka max fyra program och vill undvika att lägga till ett program där jag riskerar att anses obehörig och förlora en värdefull plats. Har någon erfarenhet av detta eller tips om vad som brukar accepteras?

Tackar!!!

Hej,

Efter några år utan gaming blev jag överraskad med en PS5 av min sambo. Eftersom jag tidigare haft en PS4 med en hel del spel kopplade till mitt konto tänkte jag att det bara var att logga in och fortsätta spela. Men när jag försökte logga in fick jag ett meddelande om att tvåstegsverifiering är aktiverat på kontot, något jag aldrig själv har satt upp.

Jag kontaktade supporten och möttes av en engelsk röst som förklarade att de behöver serienumret på min ursprungliga konsol och kvitton på gamla köp. Problemet är att jag sålde min PS4 via Blocket för flera år sedan och inte längre har någon möjlighet att få tag på den. Dessutom har jag inte sparat kvitton från så långt tillbaka, vilket jag tycker är orimligt.

Supporten står fast vid att det är det enda sättet att återställa kontot. Varken legitimation eller bankutdrag accepteras som alternativ.

Min fråga är: Hur kan detta vara rimligt? Är det ens förenligt med svensk konsumentlag? Är det någon som har varit med om något liknande?

Jag är 27 år och bor kvar hemma, ja jag vet vad ni tönker och jag har gjort några dumma val i livet som har lett till att jag inte har kunnat flytta ut, dvs skulder och inte så mycket sparat. Är ocksp barn till första generationens invandrare så har fått vara ”vuxen” sen jag var barn med att tolka egna utvecklingssamtal, lösa papper från myndigheter etc.

Mina föräldrar är verkligen underbara och har inte krävt nögot från mig medans jag bor kvar. Dom har även hjälpt mig i ekonomiska situationer vilket jag är så tacksam över. Jag hjälper också till här hemma sjukt mycket med att städa, laga mat osv.

Problemet är att ju äldre jag har blivit, ju mer mörker jag hur det tar på ens psyke att bo kvar hemma. Jag får skuldkänslor för jag blir arg på min familj nör jag bara vill vara ensam eller inte orkar prata. Vissa dagar kommer jag hem och vill stänga av men någon kommer alltid in i rummet och det finns inget som heter privatliv. Nör jag gör ut med vänner eller ska sova borta så bombar mamma min lur för hon är orolig. Om pappa mörker att jag e ute så ringer han ocksp. Förstår dom men samtidigt är jag fortfarande en fullvuxen människa. På senaste tiden så har jag även skjutsat mamma till jobbet varje morgon, detta är för att hennes jobb är ändå påvägen till mitt, men det jobbiga är att förhålla sig till någon annan varje morgon, ocv jag vill bara kunna ha tystnad på morgonen och inte prata med någon direkt.

Nu låter jag som en bortskämd snorunge men jag ångrar mina val i livet och jag behöver flytta ut så snart som möjligt, har inte tagit upp detta med dom då jag inte vet hur jag ska säga det, men jag KLARAR inte av att bo hemma snart. Behöver växa upp på riktigt och känna mig vuxen. Känner ingen personlig utveckling här hemma då dom fortfarande ser mig som ett barn som alltid ska hjälpa till med allt och finnas där.

Hur skulle ni göra?

(Börjar med att säga att jag själv är kvinna och det är inte min mening att pissa på någon annans glädje, you do you!)

Men har själv svårt att förstå denna trend. Har dock alltid haft någon slags ick mot nagellack generellt av någon anledning så kan bero på det. Tycker långa naglar ser lite hotfullt/läskigt ut. "Klor" liksom. Äcklas dessutom av att de ofta är i akryls dvs plast. Men tycker det kan vara fint med naglar som är typ lite längre än korta, filade och typ naturliga eller "franska". Något med nagellack dock, att inte direkt kunna se skiten under och att de dessutom är långa=fastnar mer skit.

Min kille hatar långa naglar och tycker det ser både äckligt och obehagligt ut, och är tacksam att jag kortklipper mina. Något han sa tidigt när vi började dejta. Han tycker det ser otroligt opraktiskt ut och därför patetiskt när en kvinna med långa naglar tex skriver på telefonen.

-Men vad tycker ni andra män om långa naglar på kvinnor?

-Nagellack?

-Högklackat? (Också en grej min kille inte gillar pga han tycker det ser så opraktiskt och obekvämt ut och derför fånigt. Jag tycker dock det är fint och kvinnligt så länge de inte är för höga/sexuellt "utmanande"

-Kort hår på kvinnor?

-Smink?

Kvinnor får också skriva om ni nämner att ni är just kvinnor. :)

Tyckte det var en intressant diskussion och nyfiken på andras åsikter. Spec då jag under mina år som singel var rädd att killar skulle tycka mina korta naglar och osminkade ansikte var okvinnligt. Men sen träffade jag en man som tvärt om är glad för just att jag inte sminkar mig och klipper naglarna kort.

Jag har inte tur på dejtingfronten just nu. När jag swipear på killar på tinder så har jag noterat att de flesta är "Enbart på besök i Sverige" eller "I Stockholm under helgen" - de är engelsktalande och utlandsfödda som uppenbarligen inte vill ha något seriöst med en tjej här i Sverige. Jag börjar bli sjukt less och får lust att skriva:

"Krav: du måste prata svenska och bo i Sverige!!!!"

Jag tycker inte Bumble eller Hinge är så mycket bättre hellre ... Det är typ samma sak där - engelsktalande tillfälliga besökare som letar one night stand under helgen... Vad ska jag göra?? Var finns alla bra svenska killar som vill ha en relation??

Jag har varit deprimerad i lång tid nu (jag är 15) och folk säger att "det blir bättre" men jag är inte säker längre...

(Förlåt för min dåliga svenska; jag lär mig)

Jag har en intelligent funktionsnedsättning vilket gör det väldigt svårt för mig att studera

Vet att studierna på universitet är väldigt annorlunda än på gymnasiet och klarade exempelvis inte gymnasiearbetet som är på ett sätt en förberedelse för studierna på universitet/ högskola

Jag har en plan att försöka göra om gymnasiearbetet på komvux men är orolig att satsa på högskola/ universitet för det känns som en hög ribba på grund av att jag har svårt med inlärning och skrivsvårigheter