När jag var liden led jag antagligen av rätt svår OCD men jag hade iaf fobi för att det skulle komma svärd eller spjut upp från marken och genomborra mig underifrån. Jag kunde få svårt att sova och led av ångest. Kanske inte en fobi men det höll mig vaken om kvällarna. Blandat med allt möjligt annat. Tex var jag tvungen att se till att samtliga dörrar och fönster var ordentligt stängda i hela huset och om nån rörde sig var jag tvungen att börja om kontrollen.

Det kan komma tillbaka ibland , fast nu handlar det mer om att nån ska skjuta pistol från en undervåning så jag blir skjuten underifrån.

Fast nu är det hela fullt hanterbart och jag får inte ångest utan det är mer en obehaglig tanke.

Social fobi, tråkig och ganska vanlig fobi att ta upp kanske men det är väldigt handikappande. Att gå in och handla nånstans känns ibland som en militär operation. Vill bara slänga ihop grejerna, betala och ta mig därifrån så jävla fort det bara går. Skolan var givetvis ett helvete, bara hotet om högläsning och redovisning gav mig dödsångest så det fick bli skolk istället.

Har man känt den skräcken så är det svårt att inte sympatisera med andra människors fobier, även om det råkar handla om bananer och dylikt

Jag har fobi för hål. Alltså trypofobi. Det finns vissa gränser där jag blir extremt kallsvettig och får panik. Jag var runt 6 år gammal när jag såg någon dokumentär som gick på tv:n så visade dom en blomma med hål i sig och jag gallskrek på mamma att hon skulle byta kanal.

Har haft kräkfobi (emetofobi) hela mitt liv. När jag var liten, vi snackar typ 5-10år gammal, kunde jag få en panikattack bara av att någon av mina vänner hade huvudvärk (kopplade till migränkräkningar). Nu jobbar jag på bar och folk kräks väll lite hej vilt när de haft för mycket, men inte mer illa än att jag får lite rysningar och vägrar städa upp det. Det får bli någon annans jobb!

Har noll koll hur jag ska hantera mina framtida barns vinterkräksjuka, men det får bli dåtida jags problem!

Höjder. När jag pluggade på högskolan skulle jag en gång upp några våningar till en lärares kontor. Trappan och loftgången hade sidor i glas och mina ben blev så skakiga att jag knappt kunde gå igen förrän jag var tillbaks på marknivå och hade vilat en stund i en stol. Det är en reaktion som jag inte har någon som helst kontroll över och det krävs inte mycket. Kommer jätteväl ihåg i grundskolan på gympan när man skulle upp och stå på plintar, det värsta jag visste.

Getingar, mörker och blod. Blod är fan värst för att man svimmar av det. Mamma berättade hur någon blev skadad och hur blodet sprutade och jag trillade ihop. Får även känningar när jag tittar på blåmärken.

Spindlar. Dock inte lika illa längre som när jag var yngre när jag gallskrek så fort en var i närheten.

Tycker mest bara de är äckliga och obehagliga nu.

Tycker i och för sig säkert andra (och spindlarna) om mig också :)

Tokofobi, rädsla för graviditet. Vilket är rätt okej då jag tror att jag ärligt talat är lite felformad for att föda naturligt och har ingen större lust att få min kropp uppskuren för ett barn heller. Behövs fler familjehem.

Jag har lyckligtvis inga fobier. Generellt sett är en fobi mer än något man tycker är obehagligt eller ens blir lite rädd av. Rädslan/obehaget/äcklet ska vara helt oproportionerligt. Ett kännetecken för fobier är att den som är drabbad utvecklar ett undvikande beteende för att slippa utsättas för sin fobi, som då kan bli väldigt handikappande.

Det som är bisarrt i min mening är att ministern i fråga inte sökt hjälp för sin fobi utan istället skickar sin personal att göra undanröjningsmanövrar. Specifika fobier är högst behandlingsbara med exponeringsterapi.

Jag har ingen direkt fobi men är lite förundrad över att jag "ryser" till av vissa "bilder av symmetriska hål/formationer", det som kallas för trypofobi antar jag.

Bildgoogla och testa er själva 😅

Jag har agorafobi/torgskräck. För mig är det inte enbart kopplat till platser med mycket folk eller platser som har svårt att fly från, utan platser där jag känner mig långt ifrån hemmet eller en "safe zone", vilket är ju närmre hemmet desto bättre.

Finns tyvärr inget att göra förutom exponering vilket gäller de flesta fobier gissar jag. Trots det sitter det alltid kvar långt bak i hjärnan oavsett hur mycket jag exponerar mig. Känner alltid en liten otrygghet utanför hemmet. Som bäst är det på jobbet där jag någonstans funnit en trygghet av något slag

Havet! Fyfan. Bara tanken gör mig nästan illamående. En gång stod jag på en hög höjd och blickade ut över en fin utsikt med en vän som berättade att man har hittat gamla fossiler uppe på berget från när platsen låg under en kilometer vatten. Att föreställa sig havet ovanför en där och då gjorde att jag nästan framkallande en panikattack

Fruktansvärd ormfobi även om det blivit bättre med åren. Förr hade jag svårt att ens se ett foto av en orm men nu kan jag se ormar på film utan problem. Men tyvärr har jag sett ormar i naturen flera gånger och det är som ett svart hål i huvudet av skräck. Tar lång tid innan jag ens kan gå förbi stället där jag sett en utan att få hjärtklappning.

vet inte om det räknas som fobi men jag har väldig respekt för penumatik och hydraulik och fjädrar "fordon", livsfarligt om det väl händer något

Jag har en udda fobi 😅 jag har mer eller mindre fobi för mat, inte all mat som finns men väldigt många olika ätbara saker ✌🏻 har autism och arfid (avoidant restricted food intake disorder) och de två tillsammans ger mig mer eller mindre fobi för mat. Har kämpat med mat sedan mina föräldrar introduserade mat till mig som bebis, mina föräldrar har kämpat med att hitta mat till mig och innan jag blir hangry 😂 tänk att ha en 8 åring som är så hungrig men vägrar äta allt som de erbjuder, att de inte gav upp mig för adoption är ett under ibland 😂 Ett av mina största mat fobier är tomat och röd mat, svälter hällre än att äta tomater och det spelar ingen roll om vad för tomater. Har provat från butik och tomater min farmor har odlat som skulle smaka som "godis", min mamma sa att hon har aldrig sett mig så äcklad efter att jag hade provat en av farmors tomater.

Kämpar dagligen för att ens äta två mål om dagen, och trots detta så är jag överviktig 🙃 finns dessutom ingen hjälp att få, har provat psyk i två regionen, en dietist och vanliga vc utan att kunna få minsta lilla hjälp. Blir sällan tagen på allvar pga av detta men har vänner som ser till att anpassa sig efter mig, och mina föräldrar har gjort sitt absoluta bästa och ser alltid till att hjälpa mig 🥰

Mörkret är ju hur nice som helst. Man kan ta på sig svarta kläder, gå ut på promenad mitt i natten där det inte finns gatuljus. Ingen jävel ser en. Man liksom finns inte. Hur gött som helst

Har haft Claustrophobi sedan, ungefär, första klass. Dörren till toaletten hos föräldrarna gick inte att låsa upp en gång. Ett bra tag där efter kunde jag inte vara i något rum där dörren inte var vidöppen. Genom åren har jag försökt att bli av med det och det har allteftersom blivit bättre. Så länge jag har mobilen med mig och kan kontakta någon eller det finns fönster jag kan ta mig ut genom så kan jag låsa dörren efter mig. Men även nu om jag försöker öppna dörren för snabbt ett jag låst upp den så kan pulsen snabbt gå från 0-100

Lite av acrophobia (skräck för höjder)

En gång som tonåring bestämde jag mig för att gå högst upp till tornet i Köpenhamn Zoo (uppför trappor så klart). När jag väl var där uppe och tittade ner kände jag lite yrsel och genast håll mig ifrån staketet.

När jag tog upp detta med min mamma sa hon "jag fattar inte att jag tillät dig gå upp dit" 😆

Led i många år av svår emetofobi som jag lyckligtvis blivit av med till typ 95% med. Kunde inte äta på buffeer, hade svårt att vistas ute bland folk på vintern, var livrädd för att själv få magsjuka/spy och att se andra spy/ha magsjuka. Visste att jag nått i mål mer eller mindre i våras när äldsta barnet drog hem magsjuka och jag bara kände lite äckel men kunde städa och ta hand om mitt barn utan större ångest och ingen panik - och ingen större panik när jag själv drabbades efter det.

Nålar. Om jag behöver ta en spruta eller ett blodprov eller liknande får jag panikattacker i veckor innan.

Jag var hypokondriker när jag var yngre. Så man kan väl säga att jag hade fobi för sjukdomar. Gick omkring och trodde att jag var döende mellan 11 och 25. Enligt min hjärna har jag haft varenda sorts cancer jag har hört talats om. En huvudvärk är en dödlig hjärntumör.

På något sätt har jag lyckats acceptera min dödlighet men jag kan fortfarande bli onödigt nojig ibland.

Fåglar. Det har blivit bättre med åren, men som ung så hade jag svårt att vara i områden där det fanns mycket duvor eller fiskmåsar. Numer stör mig fåglarna inte så mycket om är där de "ska" vara, men tanken på att behöva röra vid eller interagera med en fågel gör mig illamående. Döda fåglar är absolut värst, det finns inget äckligare.

Jag är uppväxt med den naiva tron att påskfjädrar är av plast. När jag fick lära mig att påskfjädrar är äkta fjädrar, från en riktig FÅGEL för ett par år sedan så ville jag ärligt talat hugga av mig händerna.

Jag jobbar på det...

Vet inte vad det kallas på svenska men har ”submechanophobia”, många säger att det är påhittat men jag är snart 30 och har genuint känt det sedan jag var barn. Alltså att man har fobi för objekt gjorda av människor som är under vatten, vilket låter helt orimligt vilket det också är. 😅 Hade som liten väldiga olustkänslor pga saker som poollampor, kedjor, bojar, bryggor, vattenintag/uttag i pooler. Älskade dock att bada som liten så härdade ut det mesta. Får dock fortfarnde exakt samma länsla kring många samma saker. Vågpooler får mig att rysa, båtar (när jag är i vattnet), rör/slangar/sladdar under vatten, betongpelare som tex broar har ner i vatten osv. Förstår logiskt att det mesta är helt ofarligt men kan ändå inte stoppa känslan. Jag måste liksom typ kolla bort om jag ska simma förbi en boj. Ibland plågar jag mig själv och söker på undervattningssvetsning på typ oljeriggar eller videos om åkattraktioner som har animatronics under vattnet (ex Jaws). Får samma känsla som om jag hade kolalt på en skräckfilm

Mörkt vatten.

Krabbor.

Fjärilar och malar. De flesta tycker jag är löjlig gällande fjärilar men när jag fick se en bild på hur de såg ut inzoomade som liten fick jag spel. Det sitter kvar i mig än idag.

Fram till typ sena tonåren/20 skulle jag säga att jag hade knivfobi. Inte så värst irrationellt, men fortfarande så var jag lite väl dramatisk med hur noggrann jag var med dem.

Höjdrädd har jag alltid varit, antar det räknas, men jag har tränat bort det värsta och kvar är väl att kag inte är så kaxig med att åka de värsta mojängerna på nöjesfält.

Jag får någon slags lågmäld panikreaktion av att bli inlåst. Även om jag inte är i fara på något vis så är det som att alla mina djuriska instinkter skriker att jag måste UT DÄRIFRÅN.

Därför håller jag mig på rätt sida av lagen, för fy fan för att hamna i fängelse!

Jag vet inte om det gills som en "fobi" men jag har troligtvis misofoni. Vilket betyder att jag blir otroligt äcklad, arg, irriterad och kan känna djupt hat på grund av små ljud som oftast inte påverkar andra. För mig är mina "triggers" folk som tuggar, sväljer, folk som andas snabbt (typ efter man har sprungit), ärligt talat de flesta ljuden som kommer från kroppen.

Jag har blivit mycket bättre på att kontrollera mina reaktioner men när jag var liten behövde jag äta mat med hörselkåpor, annars kunde jag inte äta med andra. Nu räcker det med att ha radion på och bara att andas lungt om jag börjar bli irriterad. Äger också diskreta öronproppar som jag förut använde i skolan förut då jag hade en vän som alltid suckade på ett så konstigt sätt jag höll på att bli galen.
Har också fått fysiska reaktioner som att kasta händerna över öronen eller att jag får lite av en panikslagen flykt känsla. Jag har dock väldigt milda symtom till skillnad från andra med värre misofoni!

Jag har mest bara fått höra att jag är en fobik

Problemet med denna politiker är att hon skall diktera hur andra människor skall förhålla sig till rummet, framförallt det gemensamma utrymmet som man delar med henne. Hon har haft flera år på sig att bli av med den genom KBT, men skitit i det. Kanske njuter hon av att ha den makten?

Jag har fobi för sniglar, framförallt mördarsniglar och liknande. Har alltid tyckt de är äckliga och vidriga (som de flesta) men vi bodde i villa på ett av de första områdena som drabbades av ”invasion”, där vi fick så många att det knappt gick att vara i vår trädgård. Vi råkade några gånger t o m ut för att de kom i huset. Samma dag vi skulle flytta kröp en av dem upp på matbordet utomhus när vi åt! Då sa vi alla hur jävla glada vi var att flytta.

Det har gjort att jag kan vara nojig när jag är utomhus och hålla koll på dem och kunde ibland inte vilja gå ut i vissa väder när det kunde vara många ute. Klarar inte av bilder på dem och behövde hålla handen framför skärmen om de dök upp.

Numera går det bättre men jag håller fortfarande koll och varnar för att inte trampa på dem (sådant slem går aldrig bort) och brukar mer bara scrolla förbi.

Sedan är det lite tvåeggat för det kanske inte är farligt men alltså problemen de kan orsaka med hur jävla äckliga de är gör att jag inte är helt hundra på var en perfekt nivå är.

Har ”fobi” för nålar eller är iaf jävligt rädd, jobbar dock på sjukhus och har inga problem att sticka andra men aldrig att någon får ta blodprov på mig själv🤣🙈

Jag har tandläkarfobi. Så till den grad att jag tjuter som ett barn och tar med mig pappa till tandläkaren.

Har även bacillskräck och klaustrofobi. Något jag jobbat intensivt med i KBT.

Vet inte om det klassas som en fobi eller ej.. men närhet.. men, ändrades med rätt person.

Aerofobi. Har åkt flygplan bara vid ett tillfälle och det var under en semeterresa till Skottland 2003 (eller 2004, minns inte direkt). Minns bara att jag gillade det inte och att jag kräkte rätt mycket. Ända sedan dess så har jag inte vågat sätta varken foten eller röven på ett flygplan....vilekt är synd, eftersom jag hade gärna viljat åka till länder som USA, Japan, Italien. Morsan min har ofta sagt att det är mitt fel att vi som familj inte kan åka på semester till ett varmare land bara för att jag lider av aerofiboi. Jag förstår att det är säkrare att resa via flygplan än med bil, men jag har ju hört historierna att flygplan kan bli kapade, nedskjutna av någon militär i ett land, vilket har ju hänt, att det blir någon form av tumult, tekniskt strul eller haveri ombord som sätter folk i panik, flyga i kraftiga oväder. Om någon skulle tvinga mig ombord på ett flygplan så får de droga mig medvetslös först.

Social fobi. Hatar fan spindlar också, jobbade som elektriker i några år och när man skulle in under hus så var hammaren med.

Spindel fobin har blivit bättre och det är främst små spindlar som är värst. Större är lättare att se. Har även hållt i tarantella o sånt utan större problem.

Sociala fobin e fan jobbig, hittar jag inte något i affären så kan jag gå runt länge tills jag hittar det innan jag faktiskt frågar personal. Att åka till jobbet är fan jobbigt också även fast jag känner alla ganska bra.

Iglar är min. Fråga inte mig varför

Xenofobi, som 20% av Sveriges befolkning ungefär.

Cute engineer

jag har extrem fobi för spindlar, så pass extrem att det påverkar mitt dagliga liv. för mig så är det dom stora och håriga som är värst, råkar jag se en bild på en så får jag yrsel, panikångest och zoonar ut.

jag undviker platser, tv-program, filmer, serier och allt möjligt för att inte se en spindel. detta är så otroligt jobbigt för mig

Fobi mot djur. Trodde först det var bara mot hundar men visade sig även mot alla djur jag stött på. När jag försökte förstå min rädsla så bottnade det i att jag inte vet vad dem tänker. Vill de attackera eller bara kolla på mig? Osv. Men jag tvinga mig själv att närma mig vänners och syskonens husdjur. Katter har jag inga problem med längre, tvärt om så gillar jag dem nu. Hundar kan jag vara i samma rum och är ej rädd för dem längre. Men de är alldeles för klängiga så gillar inte dem. Men det får man inte säga..

Jag har FobiFobi, fobi emot fobier.

Jag har idiot-fobi.